Utdrag ur resedagboken

Tisdag 7/10 2008

Huden knottrar sig på armarna när maten serveras på Samrat Vegetarian Restaurant. Det beror på den hypereffektiva luftkonditioneringen, som får lokalen att kännas som en svensk uteservering i november. Men gåshuden skulle lika gärna kunna härledas till plåtbrickan med femton underbara rätter från den nordvästra delstaten Gujarat som placeras framför Nadia. Vid vår sida står två välklädda servitörer, mer redo än svenska scouter. På Samrat häller man inte ens upp ölen själv.

Detta är indisk lyx. Luftkonditioneringen på max, ständig service och ljuskronor som ger ifrån sig ett flimrande blåvitt ljus som närmast för tanken till Konsum anno 1987. Indisk lyx, riktad till indier. Trots att restaurangen omnämns i de flesta guideböcker lyser turisterna med sin frånvaro. Här består klientelet av välbärgade indier. Amerikanska accenter skvallrar om att många är hemvändare. I ett hörn firar ett stort sällskap födelsedag. Högtalarna spelar Happy Birthday to you i Bollywood-tappning. Att lyxen inte i första hand finns där för oss turister syns också på prislappen. Plåtbrickan med det gujaratiska smörgåsbordet kostar inte ens 40 kronor.

På gatan utanför väntar luftkonditionerade blå taxibilar, cool cabs, och några enstaka tiggare. Vi promenerar den korta biten hem till hotellet vid Churchgate. Vi har åkt nog med taxi för i dag. Vid hotellentrén möts vi av den alltid lika vänliga portvakten och hans kamrat hissföraren. Samma män som presenterade oss för herr Aslam Khan knappt tio timmar tidigare. Aslam Khan är taxichaufför och guide. För åttahundra rupier visar han allt värt att se i Bombay. Och lite till.

Den första timmen i Aslams svart-gula taxibil, en av 40 000 likadana Fiat av femtiotalsmodell, känns rundturen som ett bottennapp. Vi åker till platser inom gångavstånd. Gateway of India. Universitet. Platser som vi redan sett. Och till lyxiga souvenirbutiker med skyhöga fasta priser, där Aslam antagligen får provision om vi handlar. Men så säger vi att vi faktiskt inte är intresserade av shopping. Vi har en tre månader lång resa framför oss. Vi kan inte köpa tunga mässingsstatyetter första veckan. Och Aslam förstår faktiskt. Från och med nu är det sevärdheter som gäller. Vi noterar på mentala kom ihåg-lappar att kompensera den uteblivna provisionen med rejält tilltagen dricks.

Den lilla bilen kryssar ivrigt tutandes mellan filer och kor på Bombays kaotiska gator, och snart stannar den utanför Mahatma Gandhi-muséet. Ett skamfilat museum, till största delen bestående av svartvita fotografier och Mahatmans ägodelar. Man betalar inget inträde, men lägger gärna en liten donation på vägen ut. Shoppen säljer varken böcker eller affischer – här är det hemvävda khurtas och ayurvediska tvålar som gäller. Vi trivs. Precis så skulle Ghandiji velat ha sitt museum.

Vidare till Malabar Hill, jaintemplet och de hängande trädgårdarna. Till dhobi ghat, den stora tvättinrättningen i slummen. Vi är evigt tacksamma att vi är här med Aslam. Tvätteriet hade inte varit särskilt trevligt på egen hand.

Till sist stannar bilen utanför hotellet igen. Vi tar igen oss på hotellrummet. Ställer in luftkonditioneringen på 25 grader, så slipper vi både svett och gåshud.

Indien har mycket att erbjuda, men måttlighet är svårt att få tag på. Det är fortfarande Sverige som är Landet Lagom.