Frågan är bara om inte torsdagens semifinal mellan Indien och Pakistan stod för än mer dramatik och i själva verket var viktigare än dagens match? Det var det intryck vi fick då vi efter matchen skulle ta oss hem genom Delhi och körde genom horder med Delhibor som med smatterband, fyrverkerier och sång firade segern mot grannationen. Våra indiska vänner bekräftade bilden ”Att vinna vilken match som helst mot Pakistan är viktigare än finalen”

Pakistan eller Sri Lanka, oavsett vilket håller vi såklart tummarna för att Sachin Tendulkar och de andra grabbarna tar hem segern ikväll. Chak de India!

”Den indiske ministern A.K Antony är inriktad på att skapa en öppen upphandlingsprocess som avgörs av de olika flygplanens egna meriter. Han är också mycket tydlig i sitt arbete mot all form av korruption.”

Oavsett vad man tycker om att Sverige säljer stridsflygplan, måste man hålla med om att det mycket positivt med en indisk minister som på allvar tror på transparens och kämpar mot korruption. Det är knappast någon det här landet är bortskämt med.

Senast Tolgfors besökte Indien var i september 2007, då i egenskap av handelsminister. I samband med det besöket skrev han ett mycket bra debattinlägg i The Hindu om Indien, frihandel och Doha-rundan.

Yamla Pagla Deewana 2011:

Karz 1980:

Karz 2008:

Resesidan Tripadvisor korar varje år, baserat på användarnas recensioner, världens bästa hotell. Men man gör även motsatsen – korar världens skitigaste hotell. Kryddat med användarnas egna autentiska bilder och målande citat listas de värsta hotellen världsdel för världsdel. Med ett undantag: Indien kniper inte bara fyra av de tio föga glamorösa platserna på Asienlistan, utan har faktiskt belönats med en helt egen snusklista.

Och det är inte helt utan fog. Det här landet fullständigt kryllar av sunkhotell. Vi reser generellt med en ganska hög budget (nåja, reste vi i Europa skulle vi inte komma långt…) men har ändå vant oss vid saker som vi aldrig skulle acceptera hemma. När jag går tillbaka och läser mina egna recensioner på Tripadvisor, slås jag av hur jag 2008 skrev att ett hotell var ”decently clean”, för att i nästa mening uppmana andra resenärer att be att få se flera rum för att sedan välja det med minst insekter. Någon enstaka kackerlacka, lite myror, mystiska fläckar i badrummet… Listan över vad som är ”normalt”, även på lite bättre ställen kan göras lång.

En vän inom turistbranschen förklarade nyligen detta med att indiska och västerländska turister ställer olika krav. Och den stora majoriteten av turister i Indien är fortfarande indier. För oss västerlänningar är det viktigast att det finns en ren toalett av europeiskt snitt, rena lakan och inget damm i hörnen. För många av de indiska resenärerna, menade han, är detta underordnat att rummet är stort nog för att få in ett par extrasängar och att det finns någonstans att lägga väskorna, att det finns bra roomservice och många tevekanaler. Liknande tendenser kan ses i recensionerna på Tripadvisor. I Udaipur talade vi en gång med en mycket upprörd hotellägare som just fått en etta i betyg av ett indiskt sällskap. Rummen hade ingen TV och var på tok för små. Men de var rena och fräscha, vackert inredda, varmvattnet fungerade felfritt och sängarna var sköna. Till ett väldigt lågt pris. Fem poäng från Sverige. En poäng från Indien. 

Samtidigt ska man inte glömma att Indien är kontrasternas land. Som ett direkt arv av britternas koloniala lyxvanor, finns det nästan alltid lyx och hög standard att tillgå. Ofta till ett överkomligt pris, men i kontrasternas Indien finns inga prisgränser – vare sig uppåt eller nedåt. Det går att bo gratis, och det går att bo för en förmögenhet. Och man får vad man betalar för.

Sedan ett par veckor tillbaka bor vi i Jangpura Extension i södra Delhi. Kommer man resande med bil söderifrån på Mathura Road, svänger man till vänster strax före Nizamuddins tågstation för att komma till våra kvarter. Men för att komma rätt ska man ta den andra avtagsvägen till Jangpura, Hospital Marg. Efter att ha passerat sjukhuset och ett thailändskt buddhisttempel, kommer man så småningom till Birbal Park. Kring parken ligger, vid sidan av ett tiotal apotek, ett par hyggliga restauranger, juicestånd och bagerier. Går man till vänster vid parkens slut och passerar ett litet dans- och yogainstitut, är man strax framme vid vår lägenhet.

Det är trångt längs gatorna i Jangpura. Men inte på grund av livlig kommers och tillfälliga bostäder som på så många andra håll i Indien, utan på grund av bilar. En översvallande mängd fordon – de flesta av nyare årsmodell och japanskt fabrikat – står uppradade utanför bostadshusens murar och järngrindar. En och annan Chevrolet eller Audi syns också i vimlet, liksom några malplacerade Tata Nano – själva symbolen för det moderna Indiens framgångar. Grundpriset för den enklaste modellen är en lakh (=100 000) rupies, eller knappt 16 000 kr, vilket gör den till världens billigaste bil.

Tittar man ut över gatan från vår balkong, bryts den nästan europeiska illusionen av ett litet bord under ett stort träd mellan bilarna. Över bordet är en presenning spänd, och runt det står ett par kvinnor i orangea saris och stryker. De är kvarterets dobhis eller tvättare, och de tvättar och stryker ett plagg för ungefär två kronor. På eftermiddagarna kommer deras barn hem i skinande rena skoluniformer och märkligt överdimensionerade skolväskor. Hem, ja, det bor faktiskt två familjer kring det där lilla bordet. Men tvättarna för antagligen en tynande tillvaro här i Jangpura. Många föredrar moderna tvättmaskiner eller låter sina hushållerskor tvätta för hand i lägenheterna.

Går man i stället rakt fram vid Birbal Parl, kommer man till kvarterets biograf, Eros. På biografen finns två biljettkategorier. De enklare biljetterna kostar 150-200 rupies, och stolarna är bara lite bekvämare än svenska. Tredubblar man det får man en enorm röd skinnfåtölj på en liten upphöjnad längst bak. En upphöjnad som försäkrar dig om att ingen missar vem som har råd att betala för sig. På vägen hem passerar man den kanske bästa restaurangen i Jangpura – Mughal Restaurant. Eller, restaurang är egentligen inte rätt ord för någon av kvarterets serveringar. Sittplatser förekommer över huvud taget inte, utan alla har fri hemkörning av maten i stället. Mughal är en riktig samlingplats kvällstid. Efter Bollywoodföreställningarna på Eros är det perfekt att glida förbi för en kebabrulle eller ett par tandoorigrillade kycklinglår.

Om man råkar ta den första avtagsvägen söderifrån till Jangpura blir man nog lite förvånad. Från de skraltiga balkongerna hänger tvätt i täta rader, och kvällstid ligger högvis med sopor längs vägarna. Dagtid myllrar gatorna av kommers och sociala aktiviteter. Butiker med plasthinkar, rör och råttfällor tävlar om kundernas uppmärksamhet, alltmedan fruktförsäljare och gatustånd med nyfriterade samosas och sötsaker gör allt för reta besökarnas sinnen. Från Kadimi Dukan sprider sig den oemotståndliga doften av jelibis – snirklande brandgula bakverk som spritsas rakt ned i kokande olja för att sedan dränkas i sötsliskig sirap. Men se till att grunda med en kinesisk samosa, fylld med lagom kryddiga grönsaksnudlar, för att undvika den värsta sockerchocken. Skylten till trots heter det här området Bhogal, och är inte riktigt en del av Jangpura.

Jangpuras charm ligger till stor del i mötet mellan de myllrande Bhogal och Jangpuras välordnade gator. Bhogal bidrar med det traditionella Indiens rika marknadsliv. Det är lika skönt att inte bo mitt i det, som det är att veta att det finns inom promenadavstånd. Jangpura bidrar med lugn och civilisation. Det är lika skönt att bo i, som det är att veta man kan fly undan det så fort det känns tråkigt och stelt.

Henrik och Nadia

På TV-bilderna ser Ganges vatten ut att koka. I själva verket är det iskallt. Det har nyligen lämnat Himalayas glaciärer, runnit genom yogahuvudstaden Rishikesh och sedan nått Haridwar där miljontals hinduer firar Kumbh Mela. På sluttande trappor ner mot det heliga vattnet trängs pilgrimerna- helt vanliga indier, gamla som unga, tillsammans med nakna män insmorda i aska och en och annan tysk turist med teleobjektivet i högsta hugg.

I Bhagavatha Purana, en av hinduismens heliga texter, berättas om hur gudarna slogs mot antigudarna om en kruka med odödlighetsdryck. Under slagsmålet föll droppar av odödlighetsdrycken ner vid fyra städer: Haridwar, Ujjain, Nasik och Prayag (Allahabad). Med jämna mellanrum blir odödligheten tillgänglig på dessa fyra platser och den som då badar i vattnet befrias från dålig karma.

Vart tredje år firas den stora badfestivalen Kumbh Mela i en av dessa fyra städer. Till årets upplaga av Kumbh Mela i Haridwar, som avslutades igår, vallfärdade över 50 miljoner människor. Detta kan jämföras den muslimska vallfärden till Mecka som 2009 lockade knappt 2 miljoner människor. Kumbh Mela brukar räknas som den största religiösa sammankomsten i världen.

Man tror att Kumbh Mela kan ha institutionaliserats för att munkar och lekmän med jämna mellanrum skulle samlas och för att banden mellan olika asketgrupper skulle stärkas. Lekmännen fick då en möjlighet att interagera med asketer och få råd av dessa.

Under den tre månader långa festivalen är vissa dagar särskilt heliga baddagar och då har olika asketgrupper företräde till att gå ner i floden. Mängder av askinsmorda så kallade sadhus tar sig ner i floden. De flesta som deltar är dock vanliga indier och framförallt äldre människor som närmar sig döden kommer för att doppa sig i floden och bli kvitt moralisk orenhet. Byar hyr ofta bussar som fraktar byns äldre till ett heligt bad vid festivalen. Den största dopparedagen under årets Kumbh Mela inträffade för ett par veckor sedan. Under enbart denna dag klev 16 miljoner människor ner i vattnet.

Detta massbadande kräver en nästan övermänsklig logistik. Alok Sharma som är högste polischef över årets Kumbh Mela berättar att hundratals övervakningskameror placerats ut på de mest kritiska platserna och att poliser på så vis kan dirigeras mot de enorma folksamlingarna och där styra upp långa kösystem eller helt stänga av vissa vägar. Vid sidan av de miljontals pilgrimer som besöker festivalen har nämligen 20 000 poliser från Indiens alla hörn sats in för att hålla ordning på massorna.

Men visst sker missöden, även om ingen större olycka rapporterats från årets festival. 1954 trampades hundratals människor ihjäl när panik utbröt och 2003 dog ett tiotal personer på samma sätt. I år krävde den allvarligaste olyckan sju liv. En piss i Ganges, jämfört med all den odödlighet pilgrimerna fått sig till livs.

Nyfiken på hur en askinsmord Sadhu egentligen ser ut? Kolla in här:

Nationell idag har beviljats presstöd. Samtidigt är tidningen Sydasiens framtid hotad, på grund av minskat presstöd. Bra prioriterat där!

HD
SvD
DN